Kan inte fatta att jag varit här i 18 månader!!
ETT & ETT HALVT ÅR.

Det har både gått så himla fort samtidigt som det känns som evigheter sedan jag bodde hemma i Sverige, hängde i gymnastikhallen halva veckorna, pendlade till Norrköping för ett skittråkigt jobb i mörkret & mest vill spy på mitt liv. Ångrar inte en sekund att jag faktiskt tog mig iväg hit. Jag saknar visserligen gymnastiken varje dag fortfarande. Även vänner & familj. Men, så mycket har förändrats sedan jag flyttade. Jag kan inte säga att au pair livet är drömmen alla dagar...för det skulle vara världens största lögn. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag eller mina vänner för den delen heller  sagt..."Hur fan tänkte vi!?" & bara velat gråta. För det är så sjukt påfrestande. Du lever ett helt annat liv. Du måste alltid anpassa dig efter någon annan, leva med någon annans familj och även fast du är "ledig" så bor du på jobbet, de är alltid där. Svårt att riktigt förklara hur det faktiskt är. Vad många inte verkar förstå att det är inte drömmen, det är ingen semester osv. utan vi jobbar här och har en helt annan livstil. Mitt tålamod har blivit så sjukt mycket bättre sedan jag flyttade hit & även mitt humör. Jag har förändrats så himla mycket. Till de bättre enligt mig själv. Man måste vara stark för att palla vissa dagar. Många som åker iväg som Au pair inser nog inte riktigt vad de ger sig in på och det är väl även därför så himla många avbryter och åker hem. Jag är sjukt stolt som tagit mig igenom detta. Verkligen. Sedan vore det en lögn om jag sa att "au pair livet suger, jag hatar det" också. För vi får uppleva så himla mycket & när barnen har en bra dag är de helt underbara.


Jag hade en toppen familj mitt första år som jag inte kunde vara mycket nöjdare med egentligen även om vi hade en hel del tuffa dagar med. Jag hamnade sedan i en familj som till en början var hur söta som helst men det blev katastrof. Jag är SÅ glad att jag lämnade det livet bakom mig. Det var verkligen hemskt mot slutet, aldrig tagit så mycket skit i mitt liv. Men jag orkar ärligt talat inte lägga energi på det heller. "What doesn't kill you makes you stronger". Och nu mina sista månader har jag hamnat i en helt underbar familj och det känns verkligen toppen. Det gäller bara att hitta rätt och jag är så glad att jag hitta dessa min sista tid. Kunde inte hittat bättre.

Det jag vill komma fram till är att NEJ vi liver inte ett jävla lyxliv där vi hänger vid poolen varje dag, dricker drinkar, chillar osv. Vi jobbar. Sedan när vi väl är lediga har vi turen att bo på världens bästa plats och kan leva drömmen. Är helt förälskad i San Francisco och detta liv, önskar att det aldrig kunde ta slut. Poängen är att alla bilder på instagram, fb, bloggen osv. ser super fancy ut. I know. Vem gillar att se bilder på hur någon ligger i sängen, deppar framför en film & äter godis liksom? Förmodligen ingen... Tro mig, vi har de dagarna också men det känns inte som något jag vill dela med mig av. Vi har bra & dåliga dagar som alla andra. Hur mycket det än suger att min resa snart är slut så börjar jag ändå känna mig redo. Redo att bo ensam, ha ett "normalt" jobb, göra vad jag vill utan att vara låst av någon annan osv. och styra min egen fritid. Hur framtiden ser ut och vad jag kommer göra är ännu väldigt oklart. Får mest ångest av att tänka på det så undviker det nog gärna ett litet tag till. Jag känner mig dock mindre redo att lämna denna platsen. Frågan är om man någonsin kommer känna sig "redo"? Återstår att se.

Idag bestämdes iallafall min hemresa.